13 500 SEK till Cancerfonden i sommar och över 41 000 SEK på mindre än ett och ett halv år. Tack vare alla er som varit med!! :)

Det har blivit dags att sammanfatta insamlandet till Cancerfonden via Långlopp under sommarens två stora race, Ironman Austria och Swiss Alpine. Över 11 500 kronor!! Tack alla som varit med! Jag tror jag har koll på de flesta som var med enligt nedan. Men kan ha glömt någon eftersom ett par, tre bidrag har listas som anonyma. Om ni vill va med på listan men inte finns så hör av er 🙂 Jag uppdaterar så gärna!

11 500 är förvisso inte lika mycket som de 28 000 vi fick ihop ifjol, men då tjötade jag på er i hela 17 tävlingar. I år valde jag som bekant att välja bara ett två större race. Och ändå hjälpte ni till med 11 500! Fantastiskt!

Tillsammans med de ca 2 000 som vi fick ihop i samband med längdtävlingen Dolomitenlauf i januari har vi alltså på ett och ett halvt år samlat in en bra bit över 40 000 till cancerforskningen! Många bäckar små gör stor skillnad!

Nu e det ju inte slut på gnetande riktigt än för året. Som det ser ut kommer hösten att innehålla tre race till där ni gärna får hänga med och skänka. Jag kommer inte tjöta riktigt lika mycket på er då, med tanke på att Ironman och Swiss Alpine var årets stora mål. Men om ni vill hänga på för en god sak så blir jag så klart oerhört tacksam.

Som det ser ut nu blir det först den heeeelt galna Schneebergtrail 27 september. Den är förvisso bara 32 km lång men har hela 2500 höjdmeter på dessa 32 km. den minnesgode kanske drar sig till minnes att Swiss Alpine anses rätt jobbig med 2800 höjdmeter. På 80 km… Så med 2500 höjdmeter på 32 km blir det inte mkt plats för utförs. Det är möjligen inte helt taktiskt korrekt att köra detta race med tanke på att jag ju e bättre på att kuta som en mungo på speed utförs… Men men… Läste om den här häromdagen och kan inte låta bli. Återkommer till detta. Inte minst med lite utrustningsfunderingar eftersom jag har sett att ungefär hälften kör med stavar och hälften utan. Hmmm…

Sen blir det nog en vanlig asfaltsmara i mitten av oktober (har ju inget annat för mig nämnda helg) och det riktigt fina terrängloppet Wolfgansee runt på 28 km i slutet av oktober.

För er som (av ngn egendomlig anledning) känner för att läsa om såväl Ironman Austria som Swiss Alpine på bloggen lägger jag till länkarna här igen. Bara så ni vet vad ni varit med och skänkt i samband med.

Och återigen! Stoooort innerligt tack och stora kramar till er som varit med. Känner ni er glömda så säg till! Men hoppas jag har med er alla!

https://thesuperjudge.wordpress.com/2014/07/18/race-report-ironman-austria-som-ni-har-vantat-eeeeh/

https://thesuperjudge.wordpress.com/2014/08/01/race-report-underbart-galna-swiss-alpine-med-sina-80-km-och-2860-hojdmeter/

De av er som finns på Fejjan har jag taggat där så gott det går Men ni vet vilka ni e! 🙂

Karin å Göran
Lizen å Fredrik
Ulf å Annika
Ulf å Maria
Mats å Annika
Johanna å Lars
Eva å Erik
Hela SGS-gänget med Fredde i spetsen
Hela ambassad- å OSSE-gänget i Wien med Ingrid i spetsen
Per å Emma
Jonas å Linda
Tom
Christer Lundberg och Intersport Åmål
samt då ett par, tre anonyma välgörare!

Stoooora tack-kramar igen!!

RT0745_030263RT0745_056046RT0745_067849bild 2bild 1

Race report underbart galna Swiss Alpine med sina 80 km och 2860 höjdmeter

“Regnet är nu tämligen obarmhärtigt. Tappra åskådare, fler än jag trott med tanke på vädret, står längs gatan sista 7-800 metrarna. In på stadion! Ingen bakom, ingen framför. Gött! Ingen spurt behövs. Som om det nu skulle varit aktuellt… Hela goa gänget på fem vuxna å sju barn å en hund med Linda och Sixten i spetsen står tappert i regnet å väntar på oss. Gött att komma först av oss tre åmåliter 🙂

Sista kurvan på stadion. Folkets jubel (nåja…). Le mot kameran vid målet. Armar uppåt sträck. Där satt den! 9:52:55 efter starten 07:00 i morse är jag i mål. 80 km och 2860 höjdmeter med rötter, sten, lera och branta branter senare. Blöt, frusen och lycklig!

Tack för den här gången Davos. Grattis och kramar. Och ösregn. Här går ju inte att stå kvar. Då får man ju dubbelsidig lunginflammation.”

————————————————————————————————–

Jaha… Var börjar man när man ska rapportera om ett lopp på 80 km och 2860 höjdmeter att ta i löparskorna? Och hur gör man för att det inte ska blir världens kanske längsta race report?

Detta sagt fullt medveten om att det så klart finns bra mkt jobbigare lopp än Swiss Alpine. Inte minst här nere i Alperna. Men för oss vanliga dödliga som inte tar med pannlampor och stavar är detta ett av de jobbigare endagsloppen där ute. De som inte kutat loppet och endast tittar på (den mkt utdragna) höjdkurvan lurar sig och kommer bittert få erfara just detta när de tror att första fyra milen är enkla. Det är de inte. De innehåller nästan 1000 höjdmeter bara de samt är aldrig (verkligen aldrig) platta och går på mer teknisk terräng än de flesta nog tror. Det går på intet sätt att jämföra med t.ex. Lidingöloppet. Det finns ingen chans att hålla sådana farter. Dels p.g.a. höjdmetrarna, men kanske än mer p.g.a. den ofta tekniska terrängen. Att SA bara ger en poäng till UTMB är lite underligt i mitt tycke, men speglar nog snarast att folk här nere är så sjukt duktiga på att springa i berg att de kutar än värre lopp än SA. Och på ngt sätt måste man ju hålla antalet deltagare i UTMB inom rimlighetens gränser. Men många förstagångslöpare i SA får det nog jobbigare än de möjligen tänkt.

bild 1

Vad gäller loppet tror jag att börjar med att konstatera att jag till slut är nöjd med loppet. 9:52:55 och en 135e plats. Det är min sämsta tid här men min bästa placering. Lyckades med, för mig, smått otroliga 8:55 2012 och, under omständigheterna riktigt bra 9:40 i den 35-gradiga värmen ifjol. Årets längre löptid men bättre placering förklaras helt enkelt av att den nya bansträckningen bitvis var än jobbigare de första fyra milen i år än tidigare år. Att fantastiske Jonas Buud, med sin åttonde (!) seger i rad, behövde över 6:30 på sig i år (jfrt med 6:15 ifjol och under sex timmar 2012) var väl ytterligare bevis på att nya sträckningen lade på lite tid.

Fortsätter nog sedan med att kommentera den lite annorlunda uppladdningen och känslan inför loppet. Jag hade ju klarat av säsongens stora mål redan. Jag hade gått i mål på Ironman Austria knappt fyra veckor tidigare. Och det dessutom på en tid bättre än jag ens vågat hoppats på (11:05). Därmed kom, högst orättvist men så blev det, detta års Swiss Alpine lite i skymundan.

bild 20

Med det menar jag inget som helst illa. På vissa sätt är Swiss Alpine en än större upplevelse än en Ironman. Inte minst det här året då vi var ett gött gäng tillsammans nere i Davos. Ur detta gäng hade ytterligare två tokar, Fredrik och Jonas, bestämt sig för att ge sig på Die Königsstrecke! Dvs K78 (som efter x antal ändringar i bansträckningen nu inte alls mäter 78 km längre utan faktiskt 80 km). Och the more the merrier som bekant!

Med de förhållanden som bjöds på i år blev det väldigt mycket pannben. Något längre och (hur det nu är möjligt) än mer kuperad sträcka än i fjol. Totalt ösregn i princip hela tiden. 2-3 grader på toppen. Ben som fortfarande kände att de gått rätt hårt på en Ironman bara knappa fyra veckor tidigare. Samt, inte minst, en mage som inte alls va på humör.

Men! En ork i hjärta och lungor som en oxe på den argentinska Pampas! Och ett pannben tjockt som en basgång lagd av Dave Edwardson i Neurosis. Samt, underligt nog möjligen men som alltid, en grym glädje att få/kunna/vilja kuta sånt här. Just det senare ska sannerligen inte underskattas. Varje gång jag kommer på mig själv med att bli lite neg under ngt riktigt långt lopp så minns jag ju att jag gör det för att jag tycker det e så förbannat kul. Det e ju inte direkt nån som tvingat ut mig. Haha. Och den känslan kommer man långt på!

bild 2

Det kan i det här läget vara värt att påpeka att endast 690 av över 1100 startande kom i mål på långa sträckan! En DNF/DNS på över 37%!

Nåväl! Uppladdningen hade alltså bestått i att jag litade blint på att mina förberedelser inför Ironman Austria skulle ge mig den ork jag behövde. Det gjorde de, och lite till. Någon specifik backträning blev det dock inte tal om förrän allra sista veckan för race. Men skit i det tänkte jag! Jag har kutat backe förr och jag vet inte minst att jag kan tuta på rätt bra utförs. Tekniken sitter kvar även om jag simmat och cyklat mer i år tänkte jag. Och så va det ju.

Ironman hade dock tagit lite mer på benen än jag först trodde. Eller ja… De hade jag ju räknat med… Men jag märkte först när jag började köra lite längre pass igen sådär en vecka, en och en halv efter Ironman att jag stelnade till lite sisådär två timmar in i löpningen. Men heller inte det oroade mig så där värst mycket eftersom Swiss Alpine är så speciellt och det är så lågt tempo långa sträckor i och med att det helt enkelt är så galet brant uppförs.

bild 30

Så med god ork och inställningen att det får göra lite ont i benen angjordes Davos. Detta dock först efter att ha kört fyra riktigt bra pass i bergen i österrikiska Salzkammergut. Pass som gav självförtroende. Kanske inte så mycket vad gäller farten utan nästan tvärtom. Jag insåg att benen mådde ganska bra i det moderata tempo som 80 km och 2860 höjdmeter kräver. Och jag fick även kvitto på att jag kan hålla rätt bra fart utförs.

Som inför varje j-la gång i Davos hade jag bryderier kring skoval som närmast nådde episka nivåer till slut. Beslutet togs dock att köra mina Saucony Peregrine 4, d.v.s. en ”hyfsat snabb trailsko”. Tidigare år har jag kört i vanliga löpardojjer (Saucony Mirage 2 de senaste två åren) och egentligen ville jag det även i år. Men jag hade konstaterat att risken fanns för blåsa i mina Mirage 4 på så långa sträckor och i hög värme (vilket det sannerligen inte blev iofs) och mina Saucony Ride 6 är helt neutrala vilket efter 80 km kan kännas i fotlederna. (80 km på rötter, sten, grus och fan vet vad känns ändå i fotlederna kan jag förvisso lova). Dessutom har de lite högre drop (8mm jfrt med 4 mm på Mirage och Peregrine) vilket gör dem lite okänsligare i bökig terräng.

Jaja… Whatever… Lång storri shårt: det blev Peregrine 4. Och det fonka kanon. Dels för att det var rejält lerigt och halt efter allt regnande, dels för att det var mer teknisk terräng första 2-3 milen i år än i fjol. Men mest för att det e en jävla bra sko! Hävdar dock fortfarande att det går lika bra med en asfaltssko om man har lite koll på sitt steg och det är ett ngt så när torrt år.

4374573_orig

Har ju viss vana på Swiss Alpine nu så ingen större nervositet för vad man ska ha med sig. Jag litade som alltid på min Salomon S-lab löpar-rygga (den minsta varianten). Som nu snart är förtjänt av pension efter flera års trogen tjänst (och då kommer ersättas av en likadan kan jag lova).

I ryggan (packat i plastpåsar med tanke på regnovädret, ingen höjdare att dra på sig genomblöta handskar när det e två grader varmt):

  • Vatten. Inga barocka mängder vid start. Bättre att fylla på längs vägen. Det har man tid med
  • Tunn regn/vindjacka. Klart ”måste” på Swiss Alpine om din originalutstyrsel e tunn race-top
  • Ärmförlängare a la cykling
  • Pannband och handskar
  • Toapapper! Här kändes fryspås-packningen i ösregnet extra viktig! 🙂 VSB!
  • Som alltid ett gäng gels och den här gången även chocolate chips cookies! 🙂
  • Mobil för att ta kort längs vägen (ja, jag anser mig ha tid till det…)

4370597_orig

Så står då där på start ihop med Fredrik och Jonas som alltså är i Davos för första gången. Imponerande f ö att ge sig på just denna som sin första ultra! Det är ju inte främst längden som gör Swiss Alpine jobbig (även om 80km e långt) utan fr.a. alla höjdmetrar uppförs och nerförs. Som sagt närmare bestämt över 2800 sådana.

Känslan på start är att jag inte riktigt vet om jag är alldeles för lugn eller skönt lugn. Jag vet att jag har ork så det räcker och blir över. Men kommer mitt fokus på simning, cykel och flack löpning detta året sätta käppar i hjulet? Att gå på ”rutin” på ett sånt här lopp kan straffa sig.

bild 16

Bestämmer mig för att öppna rejält lugnt. Lugnare än tidigare år. Spara krafter till säg sista 25 km där det går att ta tillbaka väldigt mkt tid om man är ngt så när pigg.

Men fan…! Känner sedan direkt i starten att magen inte är riktigt nöjd. Ajaj… Det kan bli en lång dag om ”bara” ork och pannben är med mig när jag ska ha både ben och mage mot mig tänker jag lätt oroat.

Jag börjar kolla efter baja-major redan efter tre km. Haha… I ett 80 km långt lopp! Utan att gå in på detaljer kan jag säga att första stoppet för stora A fick göras redan efter 12 km och att det sedan blev hela fyra stopp till för uträttande av samma ärende. Sammanlagt satt jag still i 18 minuter (!) Ja jag tog tid (vilket i sig är ganska oroande när man tänker på det :)).

Men det var inte stillasittandet som var mest irriterande utan det faktum att man springer som en krycka med lite kass mage. Jag kände mig rejält otålig över att det helt enkelt inte gick så fort som jag tyckte att jag orkade.

Men… Efter loppet är jag nu ändå inne på att what goes around comes around… En så oerhört lugn öppning som det blev tror jag var guld värd mot slutet. Det är ett sjukt långt och jobbigt lopp och varje km i lite ”för lugnt” tempo får man tillbaka mot slutet av loppet i form av att va lite, lite fräschare. Det rena stilla-sittandet på ringen alternativt på huk i terrängen (nu blev det ju lite detaljer ändå :)) kostade möjligen just den tid det kostade. Men när jag jämför mina placeringar under vägen och den fart jag kunnat hålla mot slutet med de andra runt mig i resultatlistan är det tydligt att jag sprungit (ja faktiskt sprungit) de sista 25 km riktigt bra.

bild 6

Första tre milen känner jag mig rätt usel vad gäller löpningen. Men jag tänker att det inte gör så mkt. Jag drar ner på farten lite till och tar det i ett bekvämt tempo. Det är ju ändå inte fråga om några rekordtider i år med den nya sträckningen. Kommer ikapp Fredrik och Jonas igen, efter mina dubbla toa-stopp, någon gång strax efter Filisur, dvs efter ca 33-34 km. Känns rejält skönt att hitta någon att snacka med i de seeeega stigningarna mellan Filisur och Bergün. Det är vare sig ap-brant eller jätte-jättelångt mellan dessa två stationer, men som sagt rejält sega uppförs.

Känner även (vilket sedermera skulle visa sig vara fel) att magen verkar ha bestämt sig för att må bättre. De dryga tre milen har väl processat gårdagsmat och frulle tänker jag. Nu jävlar! Nu har jag energi för långt framåt hinner jag tänka. Innan jag väl i Bergün inser att nu e det ju illa på riktigt. Måste in på en riktig toalett. Vilket som tur är finns just i Bergün.

I det här läget regnar det dessutom hejdlöst. Nästan gött att sitta inne på en riktig toalett tänker jag där jag sitter i lugn och ro. Man kanske skulle kalla det en dag här! Haha… Neeeh… Bryta är det inte tal om så klart.

bild 21

Men helvete så kallt det är att komma ut igen efter sisådär 10 minuter (borde ha suttit längre kanske med tanke på att det blev två stopp till sen :)). Fifan. Seriöst! Hur ska det här gå!? Trots att jag just dragit på mig vind/regnjackan! Men efter Bergün (som alltså ligger dryga 42 km in i loppet) börjar det på riktigt så jag kan säga att jag fick tillbaka värmen nästan snabbare än jag hade hoppats…

När jag säger att det börjar på riktigt efter Bergün är det möjligen värt att påpeka att första halvan av loppet inte är en dans på rosor det heller. Ca 1000 höjdmeter att ta första 40 km. Men eftersom det är nästan 1900 att ta (samt uppe på rejält hög höjd) nästa 40 km så blir ju allt liksom lite relativt.

bild 5

Nåväl… Jag lullar vidare i någon slags ultra-lopps-tempo. Som känns ganska bra. Minns att jag just fått gå på riktig toa! Och gnetar mig förbi lite folk uppförs. Kommer ikapp Fredrik igen och vi smyger vidare uppförs lite tillsmannans.

Snart kommer även Jonas ikapp oss. Jag blir lite överraskad eftersom jag trodde Jonas kutat snabbare genom Bergün än en bajjande skägglurk. Men det visar sig att Jonas varit smart. Han har också tagit sig tid i Bergün. Fått i sig energi och bytt till torr undertröja och dragit på jacka, mössa och vantar. Återkommer till tesen att man får igen mycket om man är noggrann under så här långa dagar. Vi lade förvisso 10-12 minuter i Bergün vilket vi inte hade behövt göra en varmare och torrare (och mindre bajsnödig) dag. Men priset för att inte göra detta denna dag hade kommit tillbaka och bitit oss i ärslet senare. Det är jag helt övertygad om. Inte minst hjälper denna noggrannhet att hålla humöret uppe vilket är nog så viktigt på så här långa lopp.

bild 14

Efter några minuter tillsammans känner jag att jag har liiiiite mer fart i kroppen och bjuder Fredrik och Jonas adjö for now men konstaterar att vi nog ses när jag kommer ut från nästa baja-maja. Vilket faktiskt Jonas och jag skulle komma att göra.

Känns helt ok nu. Magen mår bättre när det går konstant uppförs och inte skumpar så mycket och jag känner att benen mått bra av den väldigt lugna öppningen. Sen börjar det dra lite i magen igen. Haha… Secket tjöt om denna mage!

Ser en ensam, närmast majestätisk, baja-maja ca 100 meter från leden vi springer på. Den står i änden av en, för dagen, avspärrad parkeringsplats. Den är min tänker jag glatt! Sagt och gjort: under avspärrningarna och iväg. Och ytterligare tid till reflektion 🙂

Väl ute igen jobbar jag mig vidare uppförs. Det är långt och riktigt jävla brant bitvis mellan Bergün och Keschhütte. Ca 1500 höjdmeter att ta på knappa två mil. Nej… Det är inte mycket plats över till nerförs eller platt då.

bild 40

Jag har varit här förr och vet hur mycket tålamod den här sträckan kräver. Om man ska hålla huvvet något så när kallt så får man inte bli otålig. Eller förbannad på hur jävla mycket uppförs det är för den delen. Då har man ju inte så mycket i Swiss Alpine att göra. Ett liiiite bättre väder hade dock hjälpt humöret på traven kan konstateras.

Nåväl… Jag gnetar uppförs i maklig takt. Inte heller här går jag på för hårt. Jag vet att jag är bra utförs och så här långt in i loppet är det bättre att spara sig till de sista säg 25 km snarare än att gå på sig syra som man får betala med genom öronen senare. Tåååålamooood. Men ”tack vare” min lökiga öppning passerar jag ändå en del folk vilket mentalt känns bra.

När den närmast som en hägring framstående Keschhütte till slut uppenbarar sig genom dimman ser jag Jonas igen en bit framför mig. Känns bra att kunna fira in Kesch tillsammans 🙂 Känns också bra att inse att sub-10 helt plötsligt är med i beräkningarna igen. Detta trodde jag hade flugit sin kos på ngn av baja-majorna eller bland rötterna och stenarna i delar av den nya bansträckningen.

bild 34

Men eftersom jag sen tidigare vet att jag aldrig behövt mer än ca 2:55 från Kesch till mål och klockan visar 6:55 nu så varför skulle jag behöva mer i år. Jag vet iofs att det kräver bra fart utförs och att det faktiskt nog inte är fler än 50-60 pers i K78 som springer Kesch till målet på under 3 timmar. Ja… Jonas Buud gjorde det under två. Haha… Men redan vid placering 8-10 är de uppe på tider på 2:30 denna sista bit.

Känner därför att det inte är mycket tid att spilla på uppe vid Kesch. Det är smala stigar utförs nu några km och jag vet att jag springer fortare utförs än alla andra i den här delen av fältet. Vill inte hamna i någon lång kö. Sista 25 km bör jag kunna ta i alla fall 50-60 placeringar är min plan. I verkligheten är det antagligen uppåt 100 jag lär löda förbi eftersom även klassen K42 är utspridda på berget.

Så jag vill alltså inte bli fast i någon kö. Inte för att jag stressar utförs. Är det kö på luriga ställen så är det. Inte mer med det. Då väntar man till det är säkert att springa förbi. Men ser att hela den långa (tja… säg 20-30 pers) ormen som jag kommit upp med står och mumsar i sig gotterier. Och det har ju ändå min mage sagt nej till så varför stå här å dröna? Jag har ju dessutom (relativt) bra utförs-ben känner jag.

Så jag bjuder Jonas farväl för säg femte gången och rullar iväg över passet. Hinner tänka att det nog är bäst att lägga lite tid mellan Jonas och mig om jag vill bli bästa Åmålsbo (och det vill jag ju) eftersom han är stark som fan på den mindre kuperade avslutande delen.

Jag har nu även bestämt mig för att köra sista 25 km på tomt. Hellre det än att behöva gå på dass igen. Bara vatten it is alltså från och med nu! Tur i det läget att det är högst 5 grader varmt och inte 35 som det var året innan…

bild 4

Ni som varit med i SA vet att stationen vid Keschhütte är bedräglig. Den känns på många sätt som ”högst upp”. Det e tjo och tjim på speaker och läkare som kollar om man mår ok. Det är högt upp och utförs direkt efter. Men det är ju bara två km utförs. Direkt efter det tar nästa riktigt jobbiga stigning vid. 3 km och över 300 höjdmeter till att ta.

Jag löder på bra först utförs från Kesch och tänker att nästa stigning får jag oroa mig för senare. Jag har tagit det så pass lugnt idag att jag bör orka. Bara att sänka tempot till det man klarar av. Inga hemligheter. Känner mig glad av att springa utförs på smala kniviga stigar och sätta fötterna rätt. Plaskar genom kalla-som-fan bäckar och hoppar över stenar. Det här är bergslöpning när det är som roligast. Tänk om man fått kuta det här med fräscha ben någon gång tänker jag. Fast… Hur skulle jag kunna ta mig hit upp med fräscha ben, inser jag sen.

bild 24

Kommer ikapp och förbi minst 30-40 pers (varav många iofs nog med blå K-42-nummerlapp) bara på de två km utförs från Kesch. Känner att denna korta utförslöpning var ett bra kvitto inför den långa, och bitvis jävligt branta och svåra, utförslöpningen ner från Sertigpass mot mål. Kan nog hålla Jonas bakom mig tänker jag 🙂

De där tre km och 300 höjdmetrarna på hög höjd upp till Sertigpass är riktigt elaka dock. De tar lätt en trekvart! Att hålla 15 min/km där är bra för att vara mig. Och satan va många och kalla de där bäckarna är. Klafs, klafs. Rakt igenom bara i ösregnet. Jag går ner i fart igen betydligt uppförs. Riktigt jobbigt nånstans ca en km före passet. Jag släpper förbi ett par av de jag sprang förbi utförs. Men inte så många. Låter mig dock inte stressas av det. Får inte, får inte gå på mig syra nu. Uppe på 2700 meters höjd och med en bra bit över 2000 höjdmeter klättrade kommer syran snabbare än man hinner säga orden ”ormar i benen” tyst för sig själv.

Har nu fått på mig både pannband och handskar efter att ha upptäckt att jag inte hade fingrar utan prinskorvar på händerna. Rejält svullna av kylan och utförslöpningen.

Kommer upp till Sertigpass och säger ”alles ok” till läkaren. Funderar på att leta efter en baja-maja men bestämmer mig för att nu får det ju fan va nog. Det är 19 km kvar bara för tusan. Så en mugg vatten får det bli. Och en till för säkerhets skull. Helvete va hungrig jag är. Ska jag prova en gel ändå?

Då slår det mig att jag ju har med mig chocolate chip cookies med istället för bars det här året eftersom jag har svårt att gnaga ner torra bars på löpning! Ha. Secken vinnare tänker jag. Inte för att jag ärligen tror att kakor skulle vara lugnare för magen. Men för att de är så jävla gooooda! Kakor och vatten! So much för att gå tomt sista 25 km som planen var!

Magen blev väl inte helt nöjd… Men faktiskt inte alldeles upprörd heller. Den skojjade lite med mig på vägen ner mot målet men lät mig faktiskt kuta hela vägen hem utan att behöva stanna mer. En seger bara det kan man tycka en dag som denna.

bild (13)

Ok… Upp över Sertigpass. Le mot kameran. Kolla hur det ser ut där framför sig längs den rejält branta utförslöpningen. Hur många behöver jag kuta förbi? Blir det krångligt? Nej det ser helt ok ut. Så jag sätter hjärnan på ”pucko” och drar iväg utförs så gruset ryker. Faaaan va kul! Benen funkar. Tack alla baja-maja-stopp för att benen inte är tröttare! Sannolikt blir tiden sämre än om jag fått springa ostört tänker jag. Men det här är ju roligare!

Jag tänker dock att det var värst vad glest det var… Bra eller dåligt? Borde jag inte kuta förbi än fler med tanke på hur jag lagt upp loppet? Men kommer sedan ihåg att jag tänkte samma sak ifjol då jag sprang och var besviken över att jag bara kutade förbi 80 pers sista ca 25 km mot en bra bit över 100 året innan. Förklaringen då skulle visa sig vara att jag kom in på 150e plats (mot ngnstans runt 200 tror jag 2012) och att det var det som var förklaringen till att det faktiskt var så glest som det var. Det var helt enkelt inte så många ute på den här delen av berget.

Början av utförslöpningen är rätt brutal. Först stiglöst land över stenblock och stora vassa rull-stenar. Sen förvisso stig men ack så brant. Det kräver både teknik och mod att inte stämma emot för mkt här. Och det tar ganska hårt på redan prövade lår. Jag litar på tekniken och på skorna och släpper på. Ju högre fart desto bättre för benen tänker jag! Inte krascha bara. Fan va ont det skulle göra! Men på glad amatörnivå är det ärligt talat ändå för brant för att på riktigt kunna utnyttja den här biten till att ta tillbaka tid. Däremot tar jag bra med placeringar.

bild 18

Till slut planar det ut och blir till alldeles underbar terränglöpning. Om man inte hade 68 km och 2500 höjdmeter i benen alltså. Nu blir varje liten stigning (och dem är det gott om även om det inte ser ut så på den utdragna höjdkurvan) ett berg. Varje utförslöpning en avvägning av fart vs. kramp i baksida lår.

Jag tvingar mig själv att inte jämföra mig själv för mkt med km-tiderna utan att inse att det går bra utifrån att jag springer om folk och att ingen kutat förbi mig sedan Keschhütte. Faktiskt inte heller några blå nummerlappar från K-42. Känner mig extra nöjd när jag rusar (njaaaa…) förbi dessa sista 12-13 km.

Innerst inne vet jag att jag kommer klara sub-10 lätt om jag inte får kramp. Och det vet jag också innerst inne att jag inte kommer få. Fråga mig inte hur… Jag bara vet det i detta läge av loppet utifrån att jag känner mina ben. Så låga som farterna är nu med tempo mellan 5:15 och 6:30 beroende på hur kuperad just den kilometern är ska det mycket till att jag går på mig kramp utan förvarning. Sista tre km på en asfaltsmara i 4:25-tempo… Ja det e ngt annat. Då kan det ju smälla till när man minst anar det. Men inte på den här typen av lopp om man har lite koll.

Men trots att jag egentligen vet att jag kommer gå ner mot 9:50 försöker jag i ngn slags ganska lustig tankeövning lura mig själv att jag behöver ligga på för att inte missa sub-10. Hjärnan är vid det här laget ganska seg så det funkar riktigt bra! Ena sekunden vet jag ju att jag kommer ha många minuter till godo, för att nästa skräckslaget titta ner på klockan och känna att jag ju måste öka farten lite. Helvete va långsamt det går!

bild 7

Sista 12 kilometrarna är förbannat långa och rejält små-elaka (om nu ngt överhuvudtaget kan vara ”rejält små-elakt” men det lämnar jag till språkvetare att bedöma) och jag pendlar alltså mellan 5:15 och upp över 6:30 i km-tempo. Jag vet sen förr att det är bra tider för att vara på glad-amatör-nivå. Med så mycket i benen och så kuperat är det inte så mkt mer med det.

Segt nu tänker jag. Måste fan ta en gel asså. Om inte annat bara för å få hitta på något! Lite distraktion för huvvet. Hinner tänka att hur illa kan det bli?! Det e väl bara att hoppa ut i skogen igen det. Papper har jag och viss rutin. Så en cola-gel med koffein it is! Tjånng! Huvvet blir glatt och magen samarbetar ngt så när. Den här tar jag mig hem på tänker jag. Perfekt.

Processed with Moldiv

Rent mentalt är det bra att inte vara här för första gången under sista milen. Hade höjdkurvan varit Pinocchio hade den haft en näsa som räckt från Davos till Bergün. Den ljuger å det grövsta. Det som ser platt ut innehåller nåra riktiga käftsmällar. Inte att jämföra med vad loppet erbjudit tidigare så klart, men mer än nog för att stjäla mod från trötta bergslöpare.

Jag tvingar mig själv att springa alla dessa uppförsbackar. Inte minst för att visa för mig själv att jag faktiskt orkar det. Och så bara så där: 2 km-kvar-skylten! Ha! Jag vet att med 1,5 är det faktiskt inget uppförs kvar! Kollar klockan. Och vad jag vetat hela tiden stämmer bra. Gott om tid att gå in ett par minuter över 9:50. Långt ifrån min bästa tid. Men rejält nöjd utifrån förutsättningarna.

Regnet är nu tämligen obarmhärtigt. Tappra åskådare, fler än jag trott med tanke på vädret, står längs gatan sista 7-800 metrarna. In på stadion! Ingen bakom, ingen framför. Gött 🙂 Ingen spurt behövs. Som om det nu skulle varit aktuellt… Hela goa gänget på fem vuxna å sju barn å en hund med Linda och Sixten i spetsen står tappert i regnet å väntar på oss. Gött att komma först av oss tre åmåliter 🙂

Sista kurvan på stadion. Folkets jubel (nåja…). Le mot kameran vid målet. Armar uppåt sträck. Där satt den! 9:52:55 efter starten 07:00 i morse är jag i mål. 80 km och 2860 höjdmeter med rötter, sten, lera och branta branter senare. Blöt, frusen och lycklig!

Tack för den här gången Davos. Grattis och kramar. Och ösregn. Här går ju inte att stå kvar. Då får man ju dubbelsidig lunginflammation. Konstrasten mot förra året är lika trist som den är slående. Då var det öl i solen, snacka med andra löpare, lite lönlöst försöka se ut som man stretchar. Idag är det pronto in å få på sig torra kläder.

Men inte mer med det. Det kommer att ges gott om tid att ljuga om dagens bravader över ett par öl och en pizza senare.

4370258_orig

Snabb (kall, tack för den) dusch och på med torra kläder. Kommer ut just i tid för att gratulera Jonas till riktigt bra 10:13 i hans första Swiss Alpine. Övertygad om att han kommer åka hem och träna utförslöpning och slå mig på fingrarna nästa år 🙂

Bara lite senare kommer Fredrik in på stadion tar emot applåder och visslingar från publik en och kutar över mållinjen på fina 10:40. Även det jävligt bra i första SA för en trebarnsfar med VD-jobb J Övertygad om att även han kommer att komma tillbaka snabbare nästa år med lite mer utförs-teknik innanför västen.

Sen kommer dagens största utmaning… På ben som stockar vandrar jag tillsammans med Linda och Sixten mot hotellet. Det går fan inte fort. Men jag känner mig nästan oförskämt fräsch. Förutom rejält stela ben och slitna fotleder.

Kommer på mig själv att tänka att oj vad mkt skönare den varma duschen på hotellet ska bli än den förra året. Då när jag hade det värsta skavet i brallan jag någonsin upplevt. 35 grader i skuggan minns väl. Och även då ett par toa-stopp 🙂

Lindas huvve på skaft har köpt bira och chips. Men jävlar va gött! Varm dusch på det och man mår som den kung man känner sig som.

Vilket som var jobbigast samt roligast av Ironman Austria och Swiss Alpine lämnar jag för tillfället därhän. Det får bli föremål för ngn annan alldeles för lång rapport…

4376791_orig

bild 17

Små tips från en Ironman-novis till en annan

Några små tips från en första-IM:are till er andra efter att jag gjorde IM Austria förra söndagen. Obs att detta bara är några tips och att de är mina personliga upplevelser. Vissa grejer e la totala no-brainers 🙂 Och självfallet bygger de på hur jag funkar och på vad jag kan. T.ex. är jag en usel simmare (1:27 förra söndagen) men en hyfsad löpare (3:41 på avslutande maran trots 29 grader i skuggan). Men icke desto mindre var det ett par grejer som jag la märke till under dagen vad gäller mitt eget lopp.

–       Va där i tid. Du kommer sova så j-la illa ändå natten före race att du lika gärna kan sätta klockan 15 minuter tidigare än du tänkte. Sömnen ett par tre nätter före var viktigare.

–       Kolla cykeln en extra gång i samband med att du pumpar upp till race-tryck. Cykeldatorn där? Rätt grejer i sadel- och/eller ramväska?

–       Jag körde dubbla slangar med redan från början. För att känna mig säker och inte behöva oroa mig för en ev. andra punka om jag skulle gå på en första. Använde därför INTE mina special needs bags som annars kanske kunde ha innehållit en extra slang.

–       Om du är en ovan simmare (som jag) simma mkt dagarna före på plats. Gav mig mkt att känna på vattnet ordentligt före. Hellre det än att ”väcka löparbenen” med korta intervaller om du vet att du är en hyfsad löpare. Lägg tiden i vattnet.

–       Var lugn vid start. Även om du är en långsam simmare är faktiskt simningen det enklaste. Jag kan säga detta nu efter racet. Hur orolig jag än var för det är 1:27 i vattnet ingenting mot 5:40 på cykeln och 3:40 i löparskorna 🙂 Du kommer fixa simningen! Så enkelt är det

–       Stressa inte upp dig om du inte kommer i och får simma-upp. Det hoppade jag över. Möjligen är detta annorlunda om du ska gå all-in här och göra 50-55 minuter. Men ska du veva i måttlig takt 1:20-30 så kommer du in i din rytm bra ändå snabbt. Självfallet är det bra att hinna smyga lite i vattnet 5-10 minuter före start, men jag kände inte att jag saknade det så som det blev för mig.

–       Förr eller senare kommer det bli rörigt i vattnet och med navigeringen. Försök behålla teknik-fokus. Jag hade svårt med detta under säg tredje fjärdedelen. Inte för att jag var trött utan för att jag navigerade dåligt i motljuset och fokuserade för mkt på hur snett å vint jag simmade istället för att hålla mig lugn. Det kostade tid och kraft.

–       På vår nivå är det värt att ta det hyfsat piano i transition. Inte sitta å såsa så klart, men se till att fötterna blir torra före strumporna (ja jag tycker det e värt att dra på strumpor redan inför cyklingen), att man får i sig en gel (en del säger att man ska vänta med det till en bit in på cyklingen men jag ville liksom känna att nu jävlar va det cykling på g och komma igång direkt) samt få med sig allt ut etc. Jag tog mig även tiden att använda min anti-skav-kräm i ljumskarna som jag hade i swim to bike-påsen.

– Jag måste erkänna att jag gjorde en grej till som inte e så triathlon-hardcore i T1… Hehe… 🙂 Jag drog på mig ett par “riktiga” cykelbyxor (inte med hängslen asså utan vanliga tights) över mina tri-tights… 18 mil i sadeln är långt och den minimala tri-blöjan kändes inte lockande så långt. Detta anses antagligen dels som klent, dels som lurigt vad gäller skav. Men jag hade så klart testat det flera gånger tidigare och vet om att de tights jag använde sitter sjuuuukt bra. Och tro det eller ej; men inte en enda tillstymmelse till skav under hela dan. Trots 18 mil i sadeln och en mara i 29 grader i skuggan. Jag tyckte alltså det var rejält gött med lite extra stoppning på cykeln som jag sen slet av mig så klart i T2. Men du bör ju ha provat detta noga så du vet att det inte blir för mkt tyg för dig.

–       Jag matade på direkt ut ur T1 🙂 Kände mig fräsch på cykeln så varför sitta å smyga i 28 km/h när jag hade 32 km/h som mål?! Nej för fan 🙂 Upp i race pace! De ca 4-500 meterna löpning samt mipplet i T1 väckte benen. Finns ingen anledning att ge bort tid första 4-5 km på cyklingen om du känner dig fräsch. Jag kände personligen ingen risk för att känna mig ”för het” på cyklingen utan satte upp farten direkt. Men hyfsat enligt race-plan. Dvs jag lödde ju inte på i 45 km/h ut ur T1.

–       IM Austria e ju bra cykling på så sätt att den är omväxlande. Den e ruggigt kuperad, men det e sannolikt lättare att hålla huvvet i ordning än i t.ex. Kalmar eftersom det hela tiden kräver visst fokus samt finns vackra berg att glo på. Viktigt, tyckte jag, var att INTE använda utförskörningarna till att vila, utan till att ta tillbaka tid. Beror ju på vad man har för mål med dagen förvisso, men det finns mkt tid att vinna på att vara aktiv i de lätta partierna.

–       Jag tar mig friheten att jämföra med Kalmar men byter ut backarna mot vinden. Dvs: tryck på i medvinden. Du behöver bufferten när motvinden slår till alt. du har mkt att ta igen om det varit motvind ut.

–       Bli inte stressad om du känner att du har ett annat upplägg än vissa på cykeln. En del vill trycka på utförs, andra kanske uppförs. Ngn har en svacka och kommer sen tillbaka. Det kommer obönhörligen bli så att du kör om/blir omkörd av samma personer då och då. Det e inte mer med det. Håll dig till din plan. Det kommer en mara sen och det kändes som det fanns mkt att förlora i att gå på sig liiiiite för mkt syra uppförs (eller i motvind) på cykeln.

–       För mig var det inga problem med drafting eller draftande. Hörde dock att vissa tyckte det va rätt mkt sånt. Men jag kom upp så långt bak efter simningen att jag var ganska mkt snabbare på cykeln än de flesta runt mig. Cyklade förbi 800 pers så det var ju inte direkt så att jag frestades att drafta efter ngn 🙂 Och de jag passerade hade god disciplin alt. orkade inte ta mitt hjul. Hehe 🙂

–       Jag hade inga problem med att få vätska nog. Mkt bra organisation och nog med vätskestationer. Körde med en ramflaska och en flarra mellan tri-bars. Det räckte. Men då tog jag en ny flaska i alla kontroller. Släng din tomma, ta ny, fyll på aeroflaskan om du hellre vill ha mest vätska där för att lättare kunna dricka små-slurkar hela tiden. Glöm inte att tacka funktionärerna! 🙂 Och ta det lugnt genom kontrollerna. Värre att missa en flaska än att köra nåra sekunder långsammare.

–       Jag åt två bars och sju gels. Samt drack mkt sportdryck och tog tre salttabletter. Som novis på IM-distansen svårt att säga om detta var optimalt… Men kändes bra. Fick aldrig en enda krampkänning på hela dagen. Planen var att äta mer egentligen men att samtidigt va öppen för att även gå på känsla. Jag har ju gjort en del lååånga löp-race förr och vet att jag alltid äter mindre än jag planerat men dricker mer.

–       Om du inte tänkt vinna tyckte jag att det var en välsignelse med nya strumpor i T2. Var lite speciellt i IM Austria det här året eftersom det kom två galna störtskurar under cyklingen. Och att inleda maran i dyngblöta strumpor kändes inte helt lockande. Eftersom jag visste att risken för skurar fanns hade jag lagt torra strumpor i min bike to run-bag. En vinnare. Värt de 20 extra sekunderna 🙂 Hade jag varit helt torr efter cyklingen hade jag möjligen inte gjort detta men vid minsta risk för regn e mitt nybörjartips att ha ett par extra strumpor i bike to run-påsen.

–       Löpningen e svårt att ge ”tips” på eftersom den e så personlig beroende på hur man känner sig. För mig blev det viktigaste att hantera värmen (29 i skuggan) och verkligen fortsätta tvinga i mig gels och sportdryck fast smaklökar och i viss mån mage egentligen helst velat haft vatten. Så en sportdryck och en vatten i varje station samt sju gels jämnt fördelat. Ingen kramp heller på löpningen.

–       Har man koll på hur annalkande kramp känns just i sina ben tyckte jag att det kändes ok att gå ut liiiiite hårdare än race-plan eftersom benen kändes bra. Planen var att landa på 5:15-snitt. Jag vet att sista milen blir tung vare sig jag gjort första halvmaran i 5:05-snitt eller 5:15-snitt så jag satsade på att bygga upp en liten buffert genom att köra igång i 5:05-fart. Hade helt klart kunnat köra 4:40 också ett tag men det var ju liksom inte läge J Men möjligen 5-10 sek/km snabbare än plan om du känner dig fräsch. Men ENDAST om du känner dina ben på långa distanser. Och absolut inga 20-30 sek/km snabbare än plan i ren eufori.

–       Eller va vet jag? Va ju min första IM… Men så upplevde jag det i alla fall. Nu landade jag ju på just 5:15/km i snitt… Dvs de 5:05 första halvan blev 5:25 andra halvan. Benen hade orkat 5:05 hela vägen är jag rätt säker på, men värmen tog ut sitt pris. Svårt att säga om det blivit exakt samma tid om jag hållit 5:15 hela vägen. Tror faktiskt att det hjälpte mentalt att ha en liten buffert till mitt mål (ca 3:40) i slutet tack vare de 5:05 där i början. Och värmen hade tagit lika hårt vare sig jag börjat i 5:05 eller 5:15.

–       Sista 12-15 km är låååånga. Fifan asså. Men det hjälpte mig att kolla lite publik, tacka ordentligt i kontrollerna etc. varierat med klassisk fästa blicken nånstans å bara gneta å räkna steg typ 🙂 Och målgången är ju (om du är en first-timer samt inte till vardags tar dig i mål i än jöbbigare grejer än en IM) ngt alldeles extra så håll den framför ögonen.

–       Det är (jfrt med t ex Sthlm maraton) ganska glest vad gäller medtävlare på upploppet. Utnyttja det och känn att alla åskådarna jublar just för dig. Vilket de ju faktiskt gör. Jag är nästan lite besviken på mig själv att jag inte riktigt kollade runt mer. Inte att jag va så trött så jag inte visste va jag gjorde, utan mer att jag glodde så intensivt och längtansfullt på den där mål-bågen 🙂

–       Gör inte om mitt misstag att inte ha med dig ngt eget lite att äta i din street wear bag. Det finns iofs massor att käka i målområdet… Men direkt efter race e man inte så där über-sugen på fast föda. Klart man får i sig lite grann. Men det är sen efter ngn timme eller två när man sitter där duschad och stolt som man vill ha en banan eller ngt salt eller va fan som helst. Så ta med eget alt. fyll på fickorna i målområdet för att ha till senare när magen är mer mottaglig.

Kör hårt! Och som sagt: det här var från en first-timer till en annan! De som är mer rutinerade gör säkert mkt annorlunda 🙂

Ironman Austria

För den som vill kolla lite extra på Ironman Austria. Och kanske hänga med nästa år  Om man nu vill tillbaka… Återstår att se… 
http://eu.ironman.com/triathlon/events/emea/ironman/austria.aspx#axzz35jSLH2rd
och här är de olika bansträckningarna
http://eu.ironman.com/triathlon/events/emea/ironman/austria/athletes/course.aspx#axzz35jSLH2rd
Och som sagt: häng med och skänk till Cancerfonden på söndag. Fortsätter tjöta 
http://thesuperjudge.wordpress.com/2014/06/24/sa-har-ar-ni-med-och-skanker-till-cancerforskningen-via-anna-rydstedts-fond-hos-cancerfonden-langlopp/ 

 

Kort cykeltur längs söndagens löpsträcka. Yupp… Det e vackert så det räcker å blir övver!

Cykelironman

Så här är ni med och skänker till cancerforskningen via Anna Rydstedts fond hos Cancerfonden: Långlopp!

Här följer info om hur ni är med och skänker till cancerforskningen via Anna Rydstedts fond www.långlopp.com i samband med att jag kör Ironman Austria på söndag 29 juni. Det ser ut som en herrans massa steg nedan men det tar verkligen bara ett par minuter och det sker via Cancerfondens officiella hemsida så allt går precis rätt till.

Bakgrundsinfo om Annas idé med fonden hittar ni bl.a. här http://långlopp.com/om-langlopp/ och tankarna kring mina små bidrag här http://thesuperjudge.wordpress.com/about/ och http://thesuperjudge.wordpress.com/multiutmaningen-gar-vidare-2014/

Alltså:

–       in på www.långlopp.com (viktigt att ni skriver med ”å” så ni kommer till nya hemsidan)

–       klicka på ”stöd insamlingen” i mitten högst upp

–       klicka på orange banner ”ge en gåva”

–       klicka på orange banner ”skänk via betalkort/internetbank”

–       då hamnar ni direkt på Långlopps sida hos Cancerfonden

–       välj ”valfritt belopp” och fyll i det antal minuter jag behövde på mig för att gneta mig runt. Detta meddelar jag så snart jag har återgått till hanterbar status efter målgång på söndag 🙂

–       OBS att ni självfallet kan fylla i en mindre summa om ni tycker att jag ägnar mig åt för långa race och tycker att ca 700 kronor är lite styvt! Det är många bäckar små som gör jobbet och jag inser att ca 700 SEK är en ganska hög summa. Kör 50 öre/minut istället för 1 SEK/minut, eller gå ihop ett par, tre stycken och dela på det. Eller kanske gör ngt själv just den här dagen och skänk dina egna minuter i kronor! Allt är tillåtet! Huvudsaken är att så många som möjligt hänger med.

–       fyll i enligt instruktionerna (och lägg till en bild om ni vill 🙂 ) och klicka på orange banner längst ner ”skänk din gåva”

–       fyll i kortnummer etc eller genomför internetbanksöverföring (långt ord!) och klicka på ”kontrollera och betala”

–       klicka därefter gärna på ”tillbaka till insamlingen”

–       scrolla sedan längst ner på sidan och klicka på ”skriv en kommentar” och fyll gärna i namn och skriv en kommentar i gästboken!

Stort och hjärtligt tack till alla er som är med. Det gör skillnad! Annas fond har hittills samlat in över 525 000 (!) till Cancerfonden tack vare er frivilliga som är med och skänker! Det är ganska mkt som kan göras för över denna halva miljon. Mitt bidragande är blygsamt som nämnts tidigare med sammanlagt dryga 30 000 SEK. Men många bäckar små som sagt! Häng med på söndag! Jag kommer tjöta mer på er, var så säkra 🙂 Och tack än en gång till Intersport Åmål och Christer Lundberg som redan lovat 2 000 kronor. 1000 till Ironman och 1000 till Swiss Alpine i slutet av juli 🙂

Kort (ja faktiskt!) race report Putterersee Tri, olympisk (+)

Putterersee Tri Race. Olympisk distans (med liiiite+ i distanserna). 1,75 sim, 41,5 km cykel och 10,2 km löpning.

c2d9dd5be9ba4e23add119526ffc6b50.png

Sim: 1,75 km, ca 33:30 = ca 19:20/100 meter. Riktigt nöjd med den farten! Men satan långt bak i fältet. Jävel va folk kan simma! Och i combo med jävel va jag inte kan simma blir det ju nästan pinsamt. Va fan femte sist ur vattnet tror jag. Nu fanns det ju en förklaring till detta (utöver då att jag simmar som en giraff på prozac). Men detta går jag in närmare på nedan… Kan säga att det har att göra med att jag inte riktigt hade fattat vilken tävling jag anmält mig till… Haha…

e33b6f5f4bdf4de0b69de456512f40da

T1: ca 2:15. Alldeles för långsamt med tanke på att det va en mkt liten transition och den låg nära swim exit. Jag e inte snabb ur neoprenet asså. Dessutom e jag fan lite flummig i skallen efter simningen. Synapserna går helt enkelt inte riktigt fram så jag måste liksom tänka till kring hur man drar upp en dragkedja och tar av sig en badmössa.

Cykel: 41,5 km, nästan 500 höjdmeter, ca 1:18 = ca 31,8 km/h. Också mkt nöjd med tanke på hur kuperat det va. Men inte fan kom man ikapp många inte. Kanske fem stycken fick man cyklat om. Cykla kan dom jävelimig också här nere… Asså jag brukar ju cykla om folk inte för att jag e så där överst bra på att cykla… Utan snarare för att jag e så urusel på att simma som sagt, och då brukar jag vara på en plats i fältet där jag i allmänhet besitter en ngt bättre kondis och därför helt enkelt börjar äta mig uppåt i fältet… Men tji fick jag denna gång alltså… Allt enligt nedan.

9ff4ecf5ffa3417abaef1696f514468c.png

T2: ca 1:30. Njaaa… Ingen katastrof dock. Men att det ska ta en å en halv minut å få av sig en hjälm å på sig ett par skor…? Ok att jag petade i mig en gel och drack en slurk också…

Löpning: 10,2 km, delvis terräng och ca 120 höjdmeter. Ca 46:00 = 4:30/km. Det e egentligen för mkt, men med tanke på hur jobbig cyklingen va och att det va delvis terränglöpning så är det ändå ok. Men inte så bra som jag hade velat. Liiiite känningar i foten. Skyller på att jag höll igen pga det 🙂 (Gjorde jag nog inte egentligen…) Men på 10,2 km bör jag kunna hålla 4:20 även efter hård cykling. Men va ju även så att jag inte ville gå all-in. E ju ett större race om två veckor och detta va ju bara mest på skoj på vägen dit. Men lite upprättelse fick jag här i alla fall och kom till slut inte in helt dret-sist. Fast ganska nära. Haha 🙂

4a23b1a44f774972bc7d7411b4fb2887

Vackert som satan bland bergen, jobbigt så in i med nästan 500 höjdmeter på cyklingen som och en del terränglöpning samt inte minst väl lång simning alltså 🙂

MEN… Fr.a. fick jag my ass served rejält av de flesta som va med. Fifan! Hade ju inte fattat att jag hade anmält mig till Distriktsmästerskapen i Steiermark. Haha. Kanske att jämföra med att dyka upp som en glad amatör som tog sina första crawl-tag för två år sen vid Götalandsmästerskapen eller nåt. Många i ca 25-års-åldern som va där med flagger på dräkterna å namn på cyklarna å fan vet allt. Jisses 🙂 Och ja… Dom körde i one-piece å inte nåt fjantigt tvådelat där inte…

Va la kanske dryga 100 pers med och jävel i det va snabba dom va. Visade sig va österrikiska eliten många. Haha… Kan inte ha varit fler än 6-7 efter mig upp ur vattnet 🙂 Och sen snittade jag nästan 32 km/h trots 500 höjdmeter. Och körde förbi bara fem pers… Ok att jag sen kutade förbi kanske 15 pers sista milen men fler va det inte. Jisses… Ska nog kolla upp va jag e med på för race lite bättre nästa gång 🙂

80f9f51f41ed4d2d9d8246a27b66d259.png

Men kul va det. Och vackert. Men märks att man behöver vila lite nu. Med det jag har i kröppen nu ska det bli gött att ta det piano och bara cykla lite lugnt och kanske köra några sprints samt känna på vatten när tillfälle ges fram till IM.

e49dbdce25a64024bae81506e2c86586.png

Och återigen blev man varse hur sjukt olika det e beroende på hur banprofilerna e. I Wien gjorde jag 2:23 på olympisk distans. Här behövde jag 2:41. Men ok att det sedan visade sig att alla delar va lite längre. Men ändå. Helt platt på Donauinsel mot en tri i Ennstal… Tja det säger sig väl iofs själv att det inte går lika fort i Alperna som på den helt platta ön i Donau i Wien 🙂

Race Report PannoniaMan Duathlon

www.thesuperjudge.wordpress.com

Så va vårens tävlingspremiär avklarad. Kul å va igång! 🙂 Duathlon sprint, 6km löpa, 20km cykla, 3 km löpa. Hyfsat nöjd… Var rätt mkt mer kuperat än jag trodde, vilket inte minst märktes på sista löpningen när benen hade med sig mer bagage än jag räknat med. Men hade gått hyfsat på första löpning och inledningen av cyklingen så jag hamnade på exakt den tid jag gissat. Hade tippat 1:18 och gick in på 1:18:04. Haha… E ju sjukt nördigt att kunna gissa så exakt.

event-gucker_IMG_2630_Original (private Nutzung)

Första löpning med 4:09/km-speed helt ok eftersom det va lite bökig runda med en lång uppförs å sen en lång utförs tillbaka. Inte en enda flack meter när jag tänker på det… Och det dra ju onekligen ner farten.

IMG_3595

Sen va jag (som så ofta) lite orutinerad på cyklingen och gick på för hårt i början. Men den här gången va ju drafting tillåtet. Och eftersom jag (relativt sett) e bättre på kuta kom det ju några riktigt stora jävla ben å cykla om. Och dum som jag e försökta jag hänga två såna som kom tidigt på första rundan och växeldra med dom. Så där låg vi runt 40 km/h i platt å lätt uppförs ska tilläggas… Haha… Ca tre km senare fick jag tacka för mig i den gruppen. Fifan… Small till bra i benen och det kostade mig säkert ett par tre minuter i slutet när jag inte hade mkt kvar för de sista uppförsluten. Va mkt mer kuperat än jag hade trott och nåra 90-graders-kurvor när det gick som snabbast utförs. Så lite elak cykelsträcka. Men egentligen så klart mer kul än att bara nöta flackt.

event-gucker_DSC_8275_Original (private Nutzung)

Gjorde ett försök till sen på tredje (av fyra) varvet att hänga ett par såna där tempocyklist-ben till som kom förbi på låg kadens och galet tryck. Och ja… Samma misstag igen. Haha… Pucko… Gick mig stum igen. Men van fan… Prova måste man ju.

event-gucker_IMG_5793_Original (private Nutzung)

Men oj vad den där kuperade cyklingen kom tillbaka och bet mig i arslet på sista löpningen. Hade egentligen hoppats kunna köra 4:05-speed där (vilket jag iofs hade reviderat ngt efter första löpningen när jag insåg hur kuperad rundan va), men va inte ens nära… 4:25/km-speed på bara 3 km är ju rent ut sagt sopigt! Men förklaringen var ju ganska enkel med tanke på kuperat och lite korkat cyklande. En riktigt bra läxa dock att känna att man, även på så korta sträckor som det var, kan hamna på helt andra tider än man planerat om man inte hanterar racet lite smartare. Skyller även lite på den där oooh-va-kul-att-tävla-känslan som infinner sig så här tidig vår vilket gör att man stoppar huvvet under armen lite grann 🙂

IMG_3596

Som vanligt även långsam i växelzonerna. Det är ju förödande (kanske väl starkt ord 🙂 ) på ett så kort lopp som 1 timme och 18 minuter att tappa en dryg minut där… Men jag har svårt att göra det där utan att tänka. Och då går det lite långsamt… Hehe. Men det e ju heller inte hela världen eftersom det är de riktigt långa loppen som är årets mål och då blir ju växelzonerna lite annorlunda och även en plats att hinna få i sig lite energi i lugn och ro.

event-gucker_IMG_8403_Original (private Nutzung)

Hur som haver: kul att ha kommit igång med nummerlappssamlandet för våren 🙂 Och jag kan ju ta med mig följande:

–       jag är närmast sjukligt bra på att gissa mina sluttider

–       jag fick (ännu) en läxa i att det man tar på en del av racet betalar man tillbaka i en annan del

–       star-struck-feeling att ha cykel-platsen bredvid en av världens bästa på IronMan-distans, österrikaren Georg Swoboda, i växelzonen (han hade nr 63 och jag 62 haha)

–       Sixten (vår nya hund asså) gjorde, under Lindas lysande befäl, stor succé i start- och målområdet 🙂

event-gucker_IMG_5470_Original (private Nutzung)

Kvaliteten på dom som va med i det här racet va helt tokig! Inte många med (ca 100 kan jag tänka mig) men de främsta var absolut nationell elit (och lite till). Nämnde Georg Swoboda, alltså en av världens bästa på IronMan distans, och den som i fjol satte den näst snabbaste cyklingen någonsin på IronMan-distans med sjuka 4:07:43, blev bara 13e(!). Han va iofs rejält snabbast på cykeln men hade inget att sätta emot när det var så kort distans och löpningen i toppen gick i 3:25/km-speed (trots kuperat slinga alltså!)

event-gucker_DSC_8351_Original (private Nutzung)





event-gucker_IMG_2386_Original (private Nutzung)

 

event-gucker_IMG_2499_Original (private Nutzung)
event-gucker_IMG_5516_Original (private Nutzung)
IMG_3594

 

25 konkreta tips för din första triathlon från en nybörjare till en annan :)

Fick för mig att det kunde vara kul att dela med sig lite av mina erfarenheter som triathlon-nybörjare till de som nu när våren kommer ska ge sig på sin första tri. Man kan förvisso fråga sig varför i all världen man ska lyssna på en som gjorde sin första triathlon bara i juli 2012 (hade smygstartad med en duathlon i april samma år) och sammanlagt de senaste två somrarna fått ihop 7 tris och 3 duas. Det finns ju folk med oändligt mkt mer erfarenhet än så. Tja… Det slog mig att man ju ibland får man liksom lite ”för bra” tips. Min tanke här var snarare att tipsa även om de där nybörjargrejerna som kanske man inte riktigt vill fråga om. Och notera även att detta är gjort med en portion glimten i ögat 🙂 Och att det blir en blandning av stort och smått.

untitled8

  1. Ska du köpa en enda grej till cykeln inför din begynnande tri-karriär så är det aero-bars. På en sprint gör det kanske inte så mkt, men ska du köra ett race med minst 40 km cykling finns det mkt tid att tjäna på att komma ner i aero-position. Det finns helt ok varianter för nåra hundringar å lägger du en tusenlapp kan du få flasha med carbon. Det säger sig självt att du dock bör testa nåra rundor före tävling. Det fina är ju att om du tycker det e jobbigt att hålla aero eller om du känner dig allmänt vinglig kan du alltid välja att hålla som vanligt i ditt bockstyre.
  2. Om du har ngn som helst tanke på att fortsätta tria finns det anledning att inte snåla alldeles för mkt med våtdräkt. Clas Ohlsson i all ära, men det är stor skillnad på riktiga tri-wetsuits och en som bara är gjord för att inte frysa ihjäl i Vanån och Västerdalälven. Inte minst när det gäller rörelsemöjligheter för crawl.
  3. Lär dig crawla. Det behöver möjligen inte gå så mkt fortare (jag är själv beviset på det) men det sliter mkt mindre på kroppen (fr a benen) att crawla än att bröstsimma längre sträckor. Vilket ju inte är så dumt när man ska cykla och springa sen. Och för de flesta går det ju dessutom snabbare, inte minst i våtdräkt. Och, kanske viktigast av allt; det ser ju rätt mkt coolare ut att crawla…
  4. Köp riktigt tajta kläder. Du vill inte ha skumma veck under våtdräkten och du vill inte ha blöta trasor som fladdrar på cykeln. Du vill heller inte ha kläder som sitter löst och skaver när du rör dig på så pass många olika sätt. Det ser möjligen lite besvärande tight ut ibland, men det e värt det.
  5. Se till att hålla dig till svarta tights (eller svart one-piece om du kör det) om du är man 🙂 Vita eller ljusblå tights i triathlon är oerhört avslöjande efter att de blivit genomblöta (vilket de gärna blir när man simmar). Dessutom finns en stor risk för betydande ”shrinkage” av mer ädla delar vid simning i kalla vatten. Och då passar helt enkelt svarta tights bäst… Känner du dig Adonis-vacker överkroppsmässigt så kan du ju skoja till det med lite färg på överdelen.
  6. Fundera på vad som är viktigast: att ha bra stoppning i brallan under cyklingen för en bekväm färd där, eller att ha så likt löpar-tights som möjligt. Tri-tights blir alltid kompromiss. Det är inte mkt att bekymra sig över kanske på en sprint. Men på cykelsträckor uppåt 40 km kommer du att känna skillnaden på ett par bra cykeltights och ett par tri-tights (hur bra tri-tightsen än är). Jag tycker personligen att det går förvånansvärt bra att springa med mer stoppning i baken än jag trodde. Och har därför gärna en lite tjockare blöja i brallan än kanske många andra för att få en lite skönare resa på cykeln. Det e som sagt helt personligt och enklast att testa sig fram. Alternativet att ha två på varandra under cyklingen och sen dra av sig det ena paret i växelzonen finns ju… Men det är väl inte alldeles optimalt med tanke på att risken för skav under cyklingen ökar då… Dessutom ser det ju rätt o-coolt ut att stå å byta om i växelzonen…:)
  7. Glöm inte små viktiga detaljer inför start och på start som: a) billiga flip-flops (som det inte gör allt för mkt om du glömmer i euforin av att ha gått i mål senare) för att gå till simstart om det skulle visa sig vara jobbigt underlag mellan växelzon och starten b) extra vattenflaskor att ha i växelzonen. Dels för att inte behöva nalla på vattnet du vill ha på cykeln om du vill ha lite före start eller dricka lite i växlingarna, dels för att ev kunna skölja av fötterna om det är en sandig väg från swim exit till cykeln c) liten handduk att stå på när du mipplar i växelzonen d) alltid två par sim-goggles. Utan goggles e du rökt. Man vet aldrig vad som händer. Helt plötsligt går bandet av när du står å grejar vid din startplats före race. Se alltid till att ha ett par i reserve) lär dig hur din tri/multisport-funktion funkar på din pulsklocka. Och ställ den i det läget i tid så du inte får ngn slags (högst onödig) ställa-in-puls-klockan-panik på simstart f) en back eller en väska med stor öppning ovantill som det är lätt att hitta i för att ha ordning på grejerna i växelzonen. Back är överlägset när man väl är i växelzonen, men kan ställa till det på väg mellan parkering och nämnda växelzon. Det är mkt som ska funka när man ska leda sin cykel, hänga sin nummerlapp på styret, knäppa hjälmen och testa bromsarna för funktionärerna vid bike-check-in. Då är en väska lättare att hantera. Smaksak… Är vädret stabilt kör jag väska eftersom man ändå ställer iordning det man behöver utanför väska och back. Är det regn på menyn är en back med lock inte att underskatta.g) plastpåsar eller lite mindre plastsäck. Inte för att dra över sig själv utan för att vira in skorna i där i växelzonen. Förvisso blir man snabbt blöt om det regnar men det är ändå skönt att inte börja med dyngsura skor som dessutom dragit på sig 100 gram extravikt i vatten redan vid start. h) En inte alldeles cool grej (faktiskt ganska rejält o-cool) är ett litet skohorn 🙂 Har du, som jag, vanliga cykelskor, som ofta har ett lite bökigare insteg än tri-cykelskor gör ett litet skohorn underverk. Men göm det väl inne i dojjan i växelzonen för det ser som sagt för jävla o-coolt ut. Haha.
  8. Jag rekommenderar att inte ha skorna fast på cykeln redan i växelzonen som nybörjare. Den högst eventuella och ytterst lilla tidsvinst du gör här som nybörjare är inte värd den risk du utsätter dig för i form av potentiell härdsmälta och stora pinsamheter. Att misslyckas med att se cool ut och helt enkelt fippla alldeles för mkt med detta är uppenbar.
  9. Verktygskit på hojjen beror så klart på hur lång distansen är och på hur sugen du är att komma i mål. På en sprint behöver man möjligen inte packa cykeln full med slang, pump och grejer eftersom riskerna för haveri är ganska små samt det helt enkelt tar tid att laga. Men å andra sidan… Vill man komma i mål så måste man ju kunna laga sin egen punka. Jag har haft med mig cykelverkstad i sadelväska på olympisk och uppåt. De som är där för att vinna har det nog bara från halv IM-distans och uppåt. Se dock till att ha testat att byta ett punkat däck innan race. Det kan lätt bli ganska stressat när man står där i diket på tävlingsdagen.
  10. Hur mkt man petar i sig är så klart personligt och även beroende av väder å vind. På sprint-distans finns det dock ingen anledning att släpa med sig mer än en flarra på cykeln samt trycka en gel vid andra växlingen på väg ut på löpningen. På olympisk får man mer tid på cykeln och kan gott ha med sig två flaskor och se till att peta i sig ett par gels också inför den lite längre löpningen. Kör man halv IM bör man tänka till lite mer och inte minst se till att använda cykeldelen till att fixa den avslutande halvmaran. Hur oerhört viktigt näringsintaget på en hel IM är, behöver man ju inte ens skriva.
  11. Du kommer att bli pinknödig på cykeln 🙂 I alla fall på distanser kring halv IM och uppåt. Så är det bara. Eftersom det är här du ser till att dricka mkt och du inte riktigt svettas på samma sätt som på löpningen blir du pinkenödig. Det kostar faktiskt ganska mkt att bromsa ner från 35 km/h, stanna, pinka och sen få upp farten igen. Om du kan; stanna därför i slutet av uppförsbacke. Dels för att du förlorar minst momentum då, dels då det blir mindre riskabelt att kasta sig tillbaka in i den strida strömmen av cyklister när även de andra har en lägre hastighet.
  12. Oroa dig inte: det är fullt normalt att gå igenom hur du ska bära dig åt i växelzonen 50 ggr i tankarna före din första tri. Och det kommer ändå inte gå särskilt välsmort 🙂 Men det är inte mkt att oroa sig för. Ngn gång måste ju va den första…
  13. Ta det lugnt och metodiskt i växelzonerna. Men lägg samtidigt inte bort onödigt med tid. Särskilt inte på sprint och olympisk. Det är ju ren löpar-matematik att tänka ut hur mkt 30 sekunder för mkt mellan cykel och löpning är att ta igen på löpningen i en sprint. Sex sekunder per kilometer låter inte så mkt, men är tanken att försöka hålla hyfsad fart eftersom det är så kort blir skillnaden på säg 4:00 och 4:06 ganska stor för baksida lår.
  14. Strumpor eller inte redan på cyklingen är smaksak. Ofta går det lättare att dra på strumporna efter cyklingen när fötterna är lite torrare. Å andra sidan jagar man inte den typen av sekunder på sin första tria. Jag rekommenderar absolut nybörjare att kuta med strumpor (om du inte av ngn annan anledning är van att löpa barfota i dina dojjer). Grus i löpardojjan strumplös e ingen höjdare.
  15. Du behöver inte köpa speciella tri-cykelskor (men kan så klart göra det om du tycker det e kul med prylar). Ofta brukar det funka bra att ha översta spännet öppet och de två nedre knäppta på ett par standardcykelskor och ändå vara ngt så när snabbt på plats i skon (minns skohornet… :)) (Och ja… Självklart kan du köra med vanliga löpardojjer å non-clips-trampor. Men om du har för avsikt att fortsätta med antingen cykling och/eller tria så rekommenderar jag absolut att kolla på clips-pedaler om du inte redan har. Det gör skillnad.)
  16. När ska jag köpa tri-hoj undrar du? Tja… Anser du dig ha råd så skulle jag säga att det är läge att göra det efter en eller två säsonger när du bestämt dig för att fortsätta med tri samt köra kanske 3-4 race per säsong och göra din första halv-IM-distans. Över 90 km cykling gör det skillnad. Och, inte minst, med 21,1 km löpning efter 90 km cykling, är skillnaden kännbar. Positionen på en tri-hoj sparar ”löparbenen” mer än man kan förstå innan man har provat. (Men nej… Du måste absolut inte köpa tri-hoj. Aerobars och flytta fram sadeln på en bra landsvägshoj räcker ganska långt)
  17. Träna på att kuta efter att du har cyklat hårt några gånger innan det är dags för race. Det är en helt annan känsla än att bara sticka ut och kuta. Och ofta tar det ett tag innan man hittar benen. MEN… Oroa dig inte för detta utan…:
  18. …om du ska köra bara en sprint eller en olympisk (dvs 5 eller 10 km löpning): spring som fan! De flesta av oss har löpning som bästa (eller möjligen minst dåliga) gren. Att komma ut på löpningen känns som tri-nybörjare ofta som en välsignelse. Utnyttja detta och löd på så in i helvete! 🙂 Särskilt om du har en hyfsad träningsbakgrund och kanske kutat halv-maror och maror tidigare (vilket väl ofta är fallet med oss triathlon-nybörjare). Har man hyfsad koll på sin löpning och vet att man orkar ganska långa sträckor ska man inte alls vara rädd för dessa 5 eller 10 km. Och även om cyklingen före kan ha varit hård så är den inte särskilt lång. Så du kommer att hitta benen. Av förklarliga skäl finns det dock all anledning att vara ganska mkt försiktigare inledningsvis på löpningen på de längre distanserna. Men sannolikt ger du dig inte på en halv-IM eller uppåt som din första tria utan kommer ha mkt mer erfarenhet av att springa-efter-cykel när det väl är dags för längre distanser.
  19. Kom dit i tid. Det går inte att föreställa sig hur mkt man får för sig att man måste mippla med sina grejer före start. Haha.
  20. Stressa inte i simstarten. Om du, liksom väl de flesta (men inte alla) av oss som nyss börjat med triathlon, är kass på att simma tjänar du på att ta det lugnt i starten. De sekunderna du förlorar på att inte komma iväg exakt vid startskottet eller genom att möjligen simma en lite längre väg till första bojen tjänar du igen mångfalt genom att inte behöva stressa din teknik eller, än värre, råka ut för ngt i trängseln.
  21. Du kommer dock ändå att bli jävligt stressad i simstarten. Om du inte har en väldigt liten lokal tävling som ditt första race kan man inte riktigt fatta hur jobbigt och trångt och närmast ångestframkallande det är att, som dålig simmare, hamna i sitt första start-tumult. Men hav förtröstan. Det sprider ut sig ganska fort (läs: folk simmar ifrån dig rätt så snabbt) och redan vid ditt andra race kommer du att känna att du har mkt bättre koll.
  22. Reka växelzonen ordentligt innan start. Även om du tycker det ser enkelt ut är det faktiskt inte det. Särskilt inte swim-to-bike när man e lite snurrig efter simningen och har svårt att hitta benen samt fipplar med våtdräkten. Återigen kanske det inte är så där oerhört viktigt med sekunderna som ev går förlorade i din första tria. Men varje grej man kan se till att ha koll på, som ligger inom det man kan påverka, är bra att ha koll på. Det ger ökad trygghet. Samt att det faktiskt e rätt pinsamt att kuta vilse i växelzonen… Jag vet 🙂 Inte i min första tria dock (vilket ju iofs bara gör det värre, haha).
  23. Ha kul! Snacka med folk i växelzonen och efter målgång. Ta dig tid före och efter. En av de allra bästa grejerna med triathlon tycker jag är att alla e så förbannat trevliga och verkligen på riktigt tycker att det är kul att det kommer nya som vill testa ”deras” sport. Och glöm inte att kolla på (och dregla över) alla sjuuuukt coola cyklar. Ganska många som är där har sannolikt dyrare cyklar än de har bilar.
  24. Ta dig en stund dagen efter eller på kvällen över välförtjänt bira att tänka på vad som gick bra och vad som gick dåligt. Inte bara rent fysiskt utan också taktiskt och i växelzonerna. Det är rätt kul att fundera på senare om det gick bättre eller sämre nästa race. Var det rätt att ta sockarna redan vid första växling? Gick du för lugnt eller för hårt på cykeln? Hade du lagt grejerna tokigt i växelzonerna? Detta kanske inte så mkt för att du har som mål att vinna nästa race, utan mer för att det är dessa olika moment och vikten av att känna sig själv och att kunna pacea sig själv ngt så när, som gör att triathlon (om du frågar mig) är än roligare än att köra ”bara” en löpartävling.
  25. Signa upp för nästa tävling så fort du kan! 🙂 Det kommer du vilja göra.